Tina

jaha, nu tänker jag för mycket igen?
you know, så att det slår ut röda fläckar över dina lår och höfter som kliar som fan för att du trasslar in dig i taggtråden med alla tankar du inte borde tänka. jag är allergisk mot att tänka för mycket.

jag har upptäckt att jag kan leva hur bra som helst utan de flesta. även om det inte kändes så. man kan inte vara ensam, men förlorar man en finns det tretusen andra, right, eller hur? men det är klart att man blir rädd när något får en att vackla. hade inte du blivit det?

Sitter och småler för mig själv efter att ha läst x antal bloggar, skrivna av bittra, avundsjuka och desperata människor som gräver sina egna gravar i sin egna frustration. Jag kan förstå att man stör sig på varenda människa som sticker ut och syns i en sådan här stad, för jag har gjort detsamma.. fast precis tvärtom då, men någon gång måste det väl vara nog. Helt ärligt, vem orkar bry sig om vem som följde med vem hem i fredags, och av vilken anledning orkar man spekulera i vems förlust det är när det tar slut mellan två personer som på sistone varit hela stans skvallerämne? Jag har en slags hatkärlek för den här stan. Det bästa jag kommer att göra i hela mitt liv är att flytta härifrån.. men samtidigt känner jag att oavsett hur långt härifrån man kommer så finns alltid en liten del av ens hjärta och personlighet kvar i den här här bortglömda hålan, och på något sätt så känns det helt okej. Jag vet att en del av mig alltid kommer att känna sig hemma här, och det gör mig inget så länge jag aldrig någonsin blir en av dem som ligger sömnlös i sängen en söndagkväll för att jag inte kan komma på vem av småstadsblondinerna som senast gick hem med stans snyggaste kille.

Det här med blogga är så himla svårt att komma ihåg, men vad gör det när absolut ingen läser längre? Jag skriver ju dessutom för min egen skull, för att få bort allt ur huvudet och på det viset förhoppningsvis få fram lite mer frid i min annars så oroliga hjärna. Jag hatar att jag är en tänkare, för det ligger mest till nackdel i allt jag gör, och allt jag funderar på att göra. Började tänka på att man inte blir så besviken om man inte har några förväntningar. Just där i förväntningarna ligger mitt problem, eftersom jag tror att allt ska bli så himla bra hela tiden, och när allt sedan går i kras så är jag förstörd i en vecka.

Den här sommaren har varit grym. Mycket häng med tjejerna, mycket alkohol och många nya ansikten. Det har varit den bästa sommaren hittils, men snart kommer hösten och då är det slut på det roliga. Nu låter jag säkert stört destruktiv och en gnutta bitter, men det blir en sådan stor omställning. Samtidigt som jag bävar för hösten, mörkret och ensamheten, så tror jag med handen på hjärtat att det är precis vad jag behöver just nu. En vardag. Planer som inte kan bytas ut mot en spontan ciderdrickarkväll med tjejerna. I höst är det bara jag, liksom förra hösten.. Och eftersom jag ägnat så lite tid i sommar åt att tänka på mig själv, på hur jag mår och vad jag vill med livet så är jag en smula oförberedd mot vad som skall komma. Ett år kvar nu av skolan, men sen då? Vad vill jag sen?


För mycket deeptalk, va? Ja, du har rätt. men helt ärligt, min hjärna kokar över. Min puls är hög och oron vill inte ge sig. Vem fan är Tina Westerlund, och vad har gud för planer för hennes liv?

Jag är så jävla less på att jag ska behöva straffas så fort jag är ärlig.

Jag vet inte längre vad jag själv känner. Jag vet inte längre hur jag ska göra eller vad jag själv tycker. Måste man bestämma sig för att alla andra gör det? Varför måste alla människor vara så jävla konstiga? Okej, inte alla. Det finns undantag, folk som har hjärtan av guld och inte bara tänker på sig själv och sitt eget bästa. Att folk kan verka så bra på håll, men när man man kommer de för nära så ångrar man att man ens snackat med dom. Varför bryr jag mig då? Dom är inte värda det.

Hur kan man tro att man är så mycket mer än någon annan människa? Översittare. Ingenting man gör betyder någonting längre. Hur mycket man än ger av sig själv till någon annan, så betyder det ingenting.