question.
man sa så mycket på den tiden, inte sant? man lovade så mycket, trots att man redan då förstod att minst hälften av alla de löften man avgav skulle brytas. jag har funderat på att resa bort föralltid. resa bort, bara för att visa er att jag kan. för att veta att det finns något utanför. haha, tänk va? jag sitter på samma plats, jag ser samma gatlampor tändas igen.. jag lyssnar på samma musik. jag skriver tonvis med papper..
papper fyllda med samma tomma ord. ord som minuter innan kändes så verkliga att jag kunde ha svurit på att jag bara ville greppa tag om dem och krama dem i handen. men nu när jag ser på dem känns dem inte alls som något. de bildar inga meningar.. de bara... finns... allt känns så osammanhängande.
jag har slutat öppna mina fönster, solen känns inte så speciellt vacker längre. bara ljus.. hopplöst ljus, ljus utan hopp. jag tror inte att jag kan kalla det för ljuslängre då. solskenet är mörkt, så mörkt.
hopplöshet
jag hade faktiskt endel planer.. dum som jag var trodde jag att dom faktiskt skulle lyckas. att mina planer skulle sluta med händelser som gick precis som jag ville. ¨bara för en gångs skull... men det blir aldrig som man tänkt sig, eller hur?
ibland sitter jag och tänker över vad du brukade säga på dendär tiden när allt var som bäst. i somras. och när jag tänker efter är det nog så att allt kommer sluta precis som du sa. allt kommer gå enligt dina beräkningar. det är inte så jag vill ha det, men minnena av dina ord speglar sig i nutida händelser.
lögner skall jag sluta med. (om ni slutar fråga hur jag mår. för det är då lögnerna kommer till.) jag har inget förtroende för mig själv.. jag är osäker på om jag tror på vad jag själv säger över huvudtaget. jag skall nog sluta öppna munnen över huvudtaget. det är april nu. det är vår, och jag behöver inte vinterns tyngd nu.
förvirring
önskar inte du också att du bara kunde sätta dig i bilen och försvinna? i mitt fall önskar jag nog mest att jag bara kunde sitta bredvid dig och se dig köra. resa härifrån innan våren blir till sommar, eller hur? försvinna dit vi blir lyckliga, och där ingen kan berätta för oss vad som är rätt och fel.. en flykt, och romantik.
hopp och dagdrömmar
nej, jag borde egentligen ge upp redan nu.
egentligen orkar jag nog inte bli besviken.
men man vill ju så gärna.. man vill vill vill.
jag tänker spendera den kommande veckan åt att låtsas.. låtsas att jag är med i någon spännande film.
bara låsa min dörr och låtsas, låtsas att allt är annorlunda.
- nu när min egen film sagta men säkert visar sig vara något helt annat än vad man hoppas på.. det här är inte alls något jag kan minnas att jag drömde om för 5-6 år sedan.
jag vill bara garva ut alltihop.
eller gråta. nej, det första alternativet
verkade mer vänligt för de förbipasserande.
hur som helst så inväntar jag bättre tider.
om det så skall ta hela mitt liv..
papper fyllda med samma tomma ord. ord som minuter innan kändes så verkliga att jag kunde ha svurit på att jag bara ville greppa tag om dem och krama dem i handen. men nu när jag ser på dem känns dem inte alls som något. de bildar inga meningar.. de bara... finns... allt känns så osammanhängande.
jag har slutat öppna mina fönster, solen känns inte så speciellt vacker längre. bara ljus.. hopplöst ljus, ljus utan hopp. jag tror inte att jag kan kalla det för ljuslängre då. solskenet är mörkt, så mörkt.
hopplöshet
jag hade faktiskt endel planer.. dum som jag var trodde jag att dom faktiskt skulle lyckas. att mina planer skulle sluta med händelser som gick precis som jag ville. ¨bara för en gångs skull... men det blir aldrig som man tänkt sig, eller hur?
ibland sitter jag och tänker över vad du brukade säga på dendär tiden när allt var som bäst. i somras. och när jag tänker efter är det nog så att allt kommer sluta precis som du sa. allt kommer gå enligt dina beräkningar. det är inte så jag vill ha det, men minnena av dina ord speglar sig i nutida händelser.
lögner skall jag sluta med. (om ni slutar fråga hur jag mår. för det är då lögnerna kommer till.) jag har inget förtroende för mig själv.. jag är osäker på om jag tror på vad jag själv säger över huvudtaget. jag skall nog sluta öppna munnen över huvudtaget. det är april nu. det är vår, och jag behöver inte vinterns tyngd nu.
förvirring
önskar inte du också att du bara kunde sätta dig i bilen och försvinna? i mitt fall önskar jag nog mest att jag bara kunde sitta bredvid dig och se dig köra. resa härifrån innan våren blir till sommar, eller hur? försvinna dit vi blir lyckliga, och där ingen kan berätta för oss vad som är rätt och fel.. en flykt, och romantik.
hopp och dagdrömmar
nej, jag borde egentligen ge upp redan nu.
egentligen orkar jag nog inte bli besviken.
men man vill ju så gärna.. man vill vill vill.
jag tänker spendera den kommande veckan åt att låtsas.. låtsas att jag är med i någon spännande film.
bara låsa min dörr och låtsas, låtsas att allt är annorlunda.
- nu när min egen film sagta men säkert visar sig vara något helt annat än vad man hoppas på.. det här är inte alls något jag kan minnas att jag drömde om för 5-6 år sedan.
jag vill bara garva ut alltihop.
eller gråta. nej, det första alternativet
verkade mer vänligt för de förbipasserande.
hur som helst så inväntar jag bättre tider.
om det så skall ta hela mitt liv..
