Tina

en bit av mig dör varje dag.















ludwig landberg. du är den finaste människan som vandrar på denna jord.
puss.

om du någonsin skall få den minsta antydning om vad jag är så skall du läsa varje ord.. och jag vet att du inte kommer göra det, för jag känner dig.

kan vi inte bara skita i allt för en gång skull? låtsas att vi är någon helt annanstans? du vill aldrig låtsas.. fantasi är ingenting för dig. du står på din plats i kön. men någonstans måste ju du också låtsas.. låtsas att platsen du står på är bra?

and I write you a letter from a one-way train,
but I don't think you'll read it at all...

mina tankar är som fjärilar som virvlar omkring ens omgivning utan att låta sig fångas. till skillnad från sommarfjärilarna som flyter förbi i luften, så flaxar dessa nära, irriterar kocentrationen.. tillåter inte koncentration över huvudtaget. om jag kunde koncentrera mig skulle jag försöka bli kvitt tankarna på dig.. men det kan jag inte, du finns där hur jag än bär mig åt. tankarna på dig vill jag förgöra.. du borde inte få finnas.



du förgör mig.




jag önskar ofta att jag hade något att hålla mig fast vid. något eller någon, det spelar ingen roll. samtidigt som man så innerligt vill känna sig fri, så vill man ha någonting att luta sig mot när det stormar omkring en. och det stormar ofta på min planet. snart kommer flodvågorna och sköljer bort allt igen.. då får tankarna börja om med sitt byggande. tankarna får bygga upp sig själva på minnen, och nya känslor får släppas in från utomstående händelser. jag skapar fler känslor som jag ogillar. och stormarna tar vid igen.

jag är svag.. jag är väldigt svag. som idag, trots att vi pratade så intensivt, så kände jag hur smärtan över minnena kom krypande. trots att det var dig, så fanns dom där och nötte i mitt bakhuvud. svedan från elden du skapar i min kropp gör mig galen. komplett galen på ett negativt sätt, ett sätt som får mig att vilja göra slut på dig. eller mig.. jag vet inte. jag vet bara att den dag jag är riktigt nöjd kommer det att märkas precis här. det kommer att märkas på raderna jag skriver. jag söker fortfarande efter strömbrytaren. famlar efter våta väggar.

jag tänker fortsätta på dethär sättet. kanske slutar det med att jag självdör? tanken både lockar och svider.
för vem vill egentligen dö? hur mycket man än påstår det? vem vet än mindre vad dom själva vill? inte jag, och förmodligen inte heller du.. du vet ingenting. du vet ingenting av värde känns det som.

det känns nästan som om du hånar mig. som om du ständigt står bredvid mig och viskar i mitt öra.
viskar att jag är ovärdig dig på alla sätt som jag någonsin viljat ha dig på. det är inte så många sätt.. jag kan nog räkna dem på en hand. men att räkna upp dig vore som att prata med en politiker om sina problem. - att låta någon krossa alla drömmar man har.

åh, vad jag önskar att du sprang rakt in i mig..


tänk, så många gånger jag sagt att jag inte skall bry mig mer.. tänk att du alla dom gångerna lyckats bryta dig genom muren jag byggt upp, och låtit mig börja om från början. njuter du av att se mig såhär? nej.. såklart att du inte gör det. du vet inte ens om det..


du vet hur allt skall bli, allt är sagt, luften är ren,
allting blir precis som man förväntat sig..
du är ett glashus, och jag är en sten, men det är du
som försöker se igenom mig..


jag drömde faktiskt om dig inatt. igen. det känns numera som om jag alltid drömmer om dig. utan att gå in på detaljer är dom flesta drömmarna perfekta. för bra för att vara sanna, som klyschan säger. fet är sånadär saker som jag inte vågar tänka om på dagen, sådana saker som utlöses på natten och brister ut till en orgasm i musik och färger. att drömma är bortkastat.


dagtid brukar jag för det mesta fråga mig själv om dethär är ett liv med någon mening i. nattetid blir det ofta långvarig sömnlöshet med ständig rädsla för vad som händer nästa sekund. och då frågar man sig själv; är deth är mitt liv? är detta jag? som det är nu känner jag inte igen mig själv.


varför måste alla ljuga för mig? förstår inte folk att lögner upprör? alla dom gånger jag gråtit mig själv till sömns över det dumdristiga löftet. utan att riktigt kunna greppa varför. jag vet inte varför alls. vad jag vet är att jag behöver någon här och nu. någon som frågar på allvar hur jag mår. någon som vill göra mig glad. någon som vill veta vad jag tänker på. någon som kan se mig i ögonen länge utan att behöva röra på sig, eller känna någon slags obekvämhet. någon som "han".. men inte då. varför skulle någon stilla mina begär? jag är bara en i mängden.. alla komplimanger jag erhållit i mina dagar. varje gång jag behöver minnas dem som mest så sköljs dem bort med flodvågen. dränk min planet i någon slags frätande syra som dödar allt liv.

jag sitter och lyssnar på en och samma låt, det har jag gjort i flera dagar nu. och nu när jag tänker på det.. dina andetag är det bästa jag vet. som en garanti på att du inte är en fantasi.. som ett tecken på att du faktiskt lever. jag hör dom sällan, men när jag väl hör och känner dem så är det trygghet..


I can't take this anymore..
cause I know someday I'll see you
walk out that door..

är det konstigt att jag längtar bort, är det så?


jag vet inte hur jag ska få dig att förstå. kan inte beskriva i ord, vad du är för mig. det går inte, det enda jag kan säga att du är allt, elr det är egentligen en underdrift för du är så myckett mer. kär?

du&jag(?)