Tina

Det här med blogga är så himla svårt att komma ihåg, men vad gör det när absolut ingen läser längre? Jag skriver ju dessutom för min egen skull, för att få bort allt ur huvudet och på det viset förhoppningsvis få fram lite mer frid i min annars så oroliga hjärna. Jag hatar att jag är en tänkare, för det ligger mest till nackdel i allt jag gör, och allt jag funderar på att göra. Började tänka på att man inte blir så besviken om man inte har några förväntningar. Just där i förväntningarna ligger mitt problem, eftersom jag tror att allt ska bli så himla bra hela tiden, och när allt sedan går i kras så är jag förstörd i en vecka.

Den här sommaren har varit grym. Mycket häng med tjejerna, mycket alkohol och många nya ansikten. Det har varit den bästa sommaren hittils, men snart kommer hösten och då är det slut på det roliga. Nu låter jag säkert stört destruktiv och en gnutta bitter, men det blir en sådan stor omställning. Samtidigt som jag bävar för hösten, mörkret och ensamheten, så tror jag med handen på hjärtat att det är precis vad jag behöver just nu. En vardag. Planer som inte kan bytas ut mot en spontan ciderdrickarkväll med tjejerna. I höst är det bara jag, liksom förra hösten.. Och eftersom jag ägnat så lite tid i sommar åt att tänka på mig själv, på hur jag mår och vad jag vill med livet så är jag en smula oförberedd mot vad som skall komma. Ett år kvar nu av skolan, men sen då? Vad vill jag sen?


För mycket deeptalk, va? Ja, du har rätt. men helt ärligt, min hjärna kokar över. Min puls är hög och oron vill inte ge sig. Vem fan är Tina Westerlund, och vad har gud för planer för hennes liv?